Helvetes jävla skit
Hade jag haft nån som helst läsarkrets hade jag väl förmodligen låst min blogg så att bara personer med lösenord kommer in i den, men eftersom jag inte har det så spelar det väl egentligen ingen roll.
Jag känner mig så in i helvetes ensam, jag känner mig bortprioriterad av hela jävla världen. Det känns som att jag bara existerar när någon mår dåligt utöver det så finns jag inte. Och vad händer då jag mår dåligt? Vem finns där då?Daniel kan man ju tro. Jag ringde han för att jag kände mig ledsen, ensam och allmänt deppig. Det resulterade i att Daniel började snacka om vilken hemsk morsa jag kommer bli till våra framtida ungar. Att den dag då dom inte längre vill umgås med mig kommer jag bli knäpp och neurotisk, jag frågade om han fick en kick av att förolämpa mig på det viset han bara fortsatte och började säga en massa saker som gjorde att han trodde det skulle vara så. Jag hävdade att sakerna han hade som grund var helt irrelevant och inte alls var så. Han fortsatte, jag skällde ut honom och bad honom dra åt helvete. Folk tycker säkert att jag bara är en galen bitch, låt dom tycka det. Men det ändrar inte faktumet att jag känner mig jävligt ensam, bortprioriterad. Det känns som att folk tycker jag ska känna mig tacksam för att jag får 5min av deras tid så att dom sen kan skita i mig och umgås med nån annan, inte nödvändigtvis nån som dom egentligen tycker om. Eller nån som dom ändå träffar 24h/dygn. Om man träffar nån så ofta kan man väl nån gång ibland även skapa tid för nån man inte träffar varje dag, hela tiden. Eller? Jag har ingen att prata med, de som jag skulle vilja prata med har inte tid eller är inte ens i landet. Det är inte ens någon hemma och kommer inte vara det förrän söndagkväll/måndagmorgon. Jag skulle kunna hamna på akuten eller bli medvetslös eller dö utan att någon skulle märka det på flera dagar. Eller okej, någon skulle undra om jag inte dök upp på jobet men det är ungefär det. Varför skriver jag det här egentligen? Förmodligen för att jag är en tycka-synd-om-mig-själv-galen-bitch. Ja så måste det vara. Garanterat. Fan. Jag trodde att Daniel var den som skulle finnas där för mig när alla andra svek. Tydligen hade jag fel, istället för att stötta mig och trösta mig så sparkar han på den som ligger. Det är ju jävligt shysst, omtänksamt alltså. Fan.
Jag tror inte det kommer bli någon Stockholmsresa.
Jag tror inte det kommer bli någon Stockholmsresa.
Kommentarer
Postat av: Tonårsmorsa
Jag vet inte om det är någon tröst, direkt, men jag tror vi alla känner så ibland. Inte för att det hjälper dig, men det är lätt att tro att alla andra människor är så förbannat lyckliga och lätt att glömma bort att vi alla har våra svackor! Kram och hoppas det känns bättre nu!
Trackback
