Future lays in our hands

Idag ska jag träffa en person från mitt förflutna. En person jag inte träffat eller pratat med för den delen, sen höstlovet i 9an, dvs 2003. Vi har inte pratat sen dess å nu bor hon i stan. Hon ville träffas. Jag vet inte hur jag ska känna inför det här. Sist vi träffades skulle vi gå på bio. Det blev inte så eftersom vi inte hann med den tidiga och eftersom jag då bodde på mariehem var de en bit man skulle fara för att se på bio å de skulle blivit väldigt sent. Vi for inte. Något som hon inte kunde sluta gnälla om på resten av helgen. Det är mitt sista minne av henne. Nu ska vi träffas igen. Efter 4års tid. Oj. Trodde aldrig jag skulle träffa eller prata med henne igen. Efter hon hade hälsat på mig under den helgen för 4 år sen pratade vi inte alls. Inga mail, inget ringande eller smsande. Inget. Aja, men folk kan ju förändras. För 5-6år sen tyckte jag om henne. Kanske kommer jag göra det igen. Jag vet inte, men det känns ganska kul iaf. De e tur att vi bara ska gå å fika iaf så jag inte lovat bort en hel eftermiddag till nån som jag inte är säker på att jag vill träffa, men eftersom vi inte bestämt nåt mer kanske de blir så att vi springer runt på stan resten av dan. Jag vet inte. Vi får se vad som händer.


Snart är banankakan klar så jag kan gå ut med Iza så hon får tillgodose sina behov. yes indeed. Sen lämna henne hemma för att fara å träffa Henne. Känns lite nervöst. Suck. Jaja, de blir inte bättre än vad man gör det till eller hur är det man säger? Ska sluta svamla om det ena och det sjunde. Ja. Nu måste jag sluta. Innan jag blir helt knäpp.

Tjingeling.. tjingeling? vad är det för sätt att säga hejdå egentligen? Jag är väl ingen hollywooddiva som går omkring å kallar alla för Darling. Nä nu ska jag sluta överanalysera mina ordval.

Hejdå