Future lays in our hands

Ibland stöter man på personer man inte vill stöta på. Som igår. När jag såg han stå framför mig och le sådär som han alltid gör och säger Tjena så dog jag lite. Jag hamnade i chocktillstånd. Jag har inte träffat han på 1,5år. December 2005. Han var hemma hos mig. Vi kysstes. Jag hade känslor för honom. Efter det sa jag på telefon att han fick välja, kompis eller flickvän. Han sa att han hittat nån tjej som han skulle på dejt med som han började få känslor för. Dö. Jag har inte sett skymten av han sen dess och just då man är som mest avväpnad då bar POFF! Åsså stod han bara där. Vi pratade lite ytligt om vad man skulle göra under dagen osv. Sen sa vi hejdå. Han sa vi ses. Vi ses?! Som om. Efter vi skilts åt och jag gått för att låsa upp min cykel så hade jag hjärtat i halsgropen och jag var andfådd och hade svårt att stå upp. Fy fan. Otrevliga överraskningar. Jag är bara glad att jag inte blev ihop med honom. Och nej jag har inga känslor kvar för honom om nån skulle tro de. Jag har min Daniel som jag älskar över allt annat. Jag blev bara tagen på sängen. Påmind om hur han sårat mig. Fan. Jag dör. Helvete.